Vad händer den dagen man dör...? Aldrig har väl dessa funderingar varit så relevanta som nu, aldrig har jag väl stött och blött frågan så intensivt som det här senaste halvåret. Vad händer...?

Mitt i fredagsruschen på ICA stötte jag ihop med en god vän. Vi började prata, och som av en händelse kom just denna fråga upp. Min vän kom då med en mycket intelligent frågeställning. Vad vill du ska hända, var vill du att Marcus ska vara..., frågade hon mig. Jag insåg snabbt att jag inte hade något svar på detta, att jag behövde mer tid för att fundera kring hennes undran. Det tog mig ett par veckor att komma fram till mitt slutgiltiga svar.

När man förlorar sitt barn kommer man till bitter insikt om att man aldrig mer kommer att få titta in i hans vackra ögon och se den glada glimten där, att man aldrig mer kommer höra hans ljuvliga skratt, att man aldrig mer kommer att känna hans armar på ett litet tafatt vis omfamna en själv. I samma ögonblick som den insikten drabbar en infinner det sig en intensiv förhoppning om att det faktiskt existerar ett liv efter detta. Det skulle ju då innebära att man faktiskt kommer att träffas igen, visserligen under andra omständigheter, men ändå...

Men tänk om det nu är så att Marcus faktiskt finns där någonstans, är han inte ledsen då? Denna levnadsglada pojke som var rädd för att dö, sitter han inte och är ledsen  över allt han går miste om. Skulle man inte tro att han känner bedrövelse när han ser hur hans bortgång påverkar Trollbäckens alla ungdomar, att han gärna om han bara hade kunnat skulle komma tillbaka och skänka tröst åt oss som sörjer honom så djupt? Han måste ju verkligen sakna Råsunda och möjligheten att tillsammans med Anton sjungandes och skrålandes heja fram AIK till seger. Och alla dessa långa, nattliga samtal med Heléne, vem delar han nu sina tankar och funderingar med? Och han som älskade båtar, stora som små, är han bitter på oss i familjen för att vi äntligen har köpt oss en båt nu när han inte längre finns här och kan dela glädjen med oss. Och sitter han och är besviken över att han lät sig övertalas att lämna över ratten till en som uppenbarligen överskattade sin förmåga i körteknik. Vem skänker honom tröst när hans funderingar bringar fram tårar i hans ögon?

Hela mitt inre vrålar fram ett NEJ, låt det inte vara på detta sättet.

Det måste ju då vara bättre att få sin själ omfamnad av ett total mörker den dagen man drar sitt sista andetag, även om det beklagligt nog skulle innebära att jag aldrig mer kommer att få se Marcus. Just den tanken får tårarna att tränga sig fram och smärtan att svida värre än värst. Men med en mors osjälviska inställning har jag kommit fram till att det är bättre om jag har ont än om han har det. Därför måste mitt svar bli att jag önskar att han befinner sig i ett mörker där funderingar inte kan nå honom, där tankar inte kan bli tänkta, där smärta och sorg inte existerar. Där inget existerar. Då lider åtminstone inte han...

Men svaret på vad som verkligen sker den dagen man dör kan ju ingen svara på. Man får helt enkelt leva i ovisshet, tids nog får man ju svaret ändå. Tids nog kommer vi alla att den vägen vandra...