Vad händer den dagen man dör...? Aldrig har väl dessa funderingar
varit så relevanta som nu, aldrig har jag väl stött och blött frågan så
intensivt som det här senaste halvåret. Vad händer...?
Mitt i fredagsruschen på ICA stötte jag ihop med en god vän. Vi började
prata, och som av en händelse kom just denna fråga upp. Min vän kom då
med en mycket intelligent frågeställning. Vad vill du ska hända, var
vill du att Marcus ska vara..., frågade hon mig. Jag insåg snabbt att
jag inte hade något svar på detta, att jag behövde mer tid för att
fundera kring hennes undran. Det tog mig ett par veckor att komma fram
till mitt slutgiltiga svar.
När man förlorar sitt barn kommer man till bitter insikt om att man
aldrig mer kommer att få titta in i hans vackra ögon och se den glada
glimten där, att man aldrig mer kommer höra hans ljuvliga skratt, att man
aldrig mer kommer att känna hans armar på ett litet tafatt vis omfamna
en själv. I samma ögonblick som den insikten drabbar en infinner det sig en intensiv förhoppning om
att det faktiskt existerar ett liv efter detta. Det skulle ju då
innebära att man faktiskt kommer att träffas igen, visserligen under
andra omständigheter, men ändå...
Men tänk om det nu är så att Marcus faktiskt finns där någonstans, är
han inte ledsen då? Denna levnadsglada pojke som var rädd för att dö,
sitter han inte och är ledsen över allt han går miste om. Skulle man
inte tro att han känner bedrövelse när han ser hur hans bortgång
påverkar Trollbäckens alla ungdomar, att han gärna om han bara hade
kunnat skulle komma tillbaka och skänka tröst åt oss som sörjer honom så
djupt? Han måste ju verkligen sakna Råsunda och möjligheten att tillsammans med
Anton sjungandes och skrålandes heja fram AIK till seger. Och alla dessa
långa, nattliga samtal med Heléne, vem delar han nu sina tankar och
funderingar med? Och han som älskade båtar, stora som små, är han bitter
på oss i familjen för att vi äntligen har köpt oss en båt nu när han
inte längre finns här och kan dela glädjen med oss. Och sitter han och
är besviken över att han lät sig övertalas att lämna över ratten till en
som uppenbarligen överskattade sin förmåga i körteknik. Vem skänker
honom tröst när hans funderingar bringar fram tårar i hans ögon?
Hela mitt inre vrålar fram ett NEJ, låt det inte vara på detta sättet.
Det måste ju då vara bättre att få sin själ omfamnad av ett total mörker den
dagen man drar sitt sista andetag, även om det beklagligt nog
skulle innebära att jag aldrig mer kommer att få se Marcus. Just den
tanken får tårarna att tränga sig fram och smärtan att svida värre än
värst. Men med en mors osjälviska inställning har jag kommit fram till att
det är bättre om jag har ont än om han har det. Därför måste mitt svar
bli att jag önskar att han befinner sig i ett mörker där funderingar
inte kan nå honom, där tankar inte kan bli tänkta, där smärta och sorg
inte existerar. Där inget existerar. Då lider åtminstone inte han...
Men svaret på vad som verkligen sker den dagen man dör kan ju ingen
svara på. Man får helt enkelt leva i ovisshet, tids nog får man ju
svaret ändå. Tids nog kommer vi alla att den vägen vandra...