Klockan hade hunnit passera midnatt, jag hade ännu inte somnat och såg därför att Marcus släckte och stängde efter sin kompis Anton. Kort därpå tog sömnen överhand. Dryga 3 timmar senare blir vi väckta av att det ringer på dörren. Jag hör Stefan mumla ett förskräckt "men det är ju polisen..." Med ens blir jag klarvaken, men lugnas omedelbart av tanken att jag i alla fall hade mina barn hemma, det hade jag ju sett till innan jag somnade.

Ganska snart stod det klart att vår bil hade varit med om en olycka. Snodd, trodde vi, men polisen tyckte vi skulle titta om alla våra barn var hemma. Det visade sig ju att Marcus säng var tom, visserligen var den lika obäddad som den brukar vara, men det låg ingen Marre i den. Ni måste till sjukhuset, sa polisen då, och jag vet att jag redan då kände att Marcus var oss förlorad. Den smärta som for igenom kroppen är obeskrivbar.

Den 20 minuter långa färden till Södersjukhuset var mitt livs längsta. På väg dit fick vi reda på att de hade varit tre ungdomar i bilen. Föraren och passageraren i baksätet hade klarat sig men att pojken som suttit i passagerarsätet fram hade omkommit. Eftersom vi var på det klara med att Marcus inte hade kört bilen så försvann där vårt sista hopp. För nog visste vi att han inte suttit bak, det var liksom inte hans stil.

Väl framme blev vi inlotsade i ett rum, där fick vi sitta några minuter innan den angränsande dörren öppnades. Den omkomne pojken låg där inne... Jag sa till Stefan att titta först, för jag ville inte behöva se en ung människa död såvida jag inte var illa tvungen. Jag såg på Stefan per omgående att det var vår son han identifierade. Med tunga steg klev jag in i rummet och såg min älskade pojke ligga där helt livlös. Med tårarna rinnandes i strida strömmar gick jag fram till sängen och tog honom i min famn. Jag klappade hans kalla kind, jag kysste hans kalla panna, och jag trodde att smärtan inom mig skulle slita mig i småstycken vilken sekund som helst. Det rådde ett enda kaos inom mig, men hela tiden var jag ändå hyfsat lugn. Jag kunde konstatera att han hade skrapsår på kinden, att hans ena framtand var trasig, men i stort såg han ut att vara rätt välbehållen. Men han var död... min älskade unge fanns inte längre kvar i livet. Vilken smärta... vilken smärta!!

Vi satt en stund hos Marcus men kände snart att vi ville till våra gossar som låg och sov i all sköns ro därhemma. Vi fick skjuts av polisen. Väl hemma satte Stefan på kaffe, klockan var inte mer än 07.00. Vi beslöt oss för att väcka grabbarna och samla dem i soffan, och den uppgift som nu låg framför oss var det tyngsta vi någonsin gjort. Att behöva tala om för en 11-, 13- och 17-åring att deras bror hade omkommit denna natt var fruktansvärt. Deras reaktioner uteblev inte. Ingen av dem var hysterisk, men deras tårar rann hejdlöst. Inom oss alla byggdes ett enda stort VARFÖR upp. Varför Marre? I total tystnad satt vi samlade i soffan, kände av varandras närhet, sökte tröst i den, men alla var vi oförmögna att prata. Alla brottades vi med våra egna sorgsna tankar och den smärta som den medförde. Tillslut gick vi dock ut till flaggstången; att se Stefan hissa upp flaggan till toppen för att sen hala den en bit var rent plågsamt. Vi höll om varandra, alla bittert medvetna om att familjen Bohman hade desarmerats från antalet sex till fem.

Att ringa runt till nära och kära för att delge dem denna tragedi var ju ett ont måste, det var tungjobbat. Jag vill minnas att det första samtalet gick till Anton, Marcus bästa vän. Nästa gick till mormor och morfar. Och så betade vi sen av samtal efter samtal. De första att ringa på dörren var just Anton som i sin tur hade berättat det för Heléne. Så här i efterhand måste jag beundra dessa två ungdomar som vågade komma till oss och vara med oss i denna svåra stund.  Jag minns att jag gick Anton till mötes och tog honom i min famn. Bägge grät vi så vi skakade, bägge helt bedrövade över det faktum att Marcus var borta.  Vi satte oss alla i soffan, och återigen sänkte sig tystnaden i vardagsrummet, ingen hade något att säga.

Inom en timme var huset fullt med släkt och vänner. Jag hade varit och köpt blommor som vi skulle gå ner till olycksplatsen med, någon annan hade fixat med marschaller. Klockan var runt 10.30 när vi i en samlad trupp om 15 man tågade ner till platsen där vår son hade förolyckats. Vi tände ljusen och la dit våra blommor. Detta var bara början till en massa gåvor som skulle komma att läggas på just den här platsen.

Så skulle vi då återigen åka in till sjukhuset för att ta ett sista farväl av Marcus. Vi var många som stövlade in på sjukhuset, men blev ändå väl mottagna. Återigen lotsades vi in i detta anhörig-rummet, och återigen öppnades dörren till där Marcus låg. Min ängel låg och sov i sin vita särk. Man hade lyckats stänga munnen på honom, vilket gav ett mer rogivande intryck. Det lyste vackert från ljusstaken, och jag drabbades av en overklighetskänsla. Är det verkligen möjligt att jag är här för att ta farväl av min son. Nä..., men så kan det väl ändå inte vara...??
Inte ska väl jag behöva leva resten av mitt liv och inte få träffa min son några fler gånger? Inte har väl ödet varit så grymt mot mig och min familj? En snabb titt på sängen och jag kunde konstatera att just så grymt hade ödet varit. Det kändes som om hjärtat skulle brista. Vilket jävla öde, rent ut sagt...

Det väntade oss en lasagne när vi kom hem. Kenneth, vår granne, hade svängt ihop den. Den var säkert riktigt god, men jag åt bara ytterst lite, kunde knappt få ner ens det lilla jag hade tagit på tallriken. Aptiten uteblev helt... Eftermiddagen ägnades åt besökare. Det var många som kom för att visa sin medkänsla. I början var vi duktiga och satte på kaffet, men tillslut struntade vi i det, det blev för jobbigt. Jag vet inte hur många tårar som hittade ut den här dagen, men jag vet att jag undrade om de aldrig kunde ta slut. Det är skönt att gråta...

På kvällen sen letade vi oss återigen ner till olycksplatsen. Blomhögen hade växt, likaså antalet ljus och marschaller. Att se alla dessa ungdomar, och de var inte få, var en liten tröst i bedrövelsen. Många kom fram till Stefan och mig och gav oss en kram. Det värmde rejält i hjärttrakten att få kramar av dessa härliga killar och tjejer. Gemensamt sörjde vi grabben med det röda håret och den glada glimten. Jag blev kvar där nere enda till klockan 23.00. När jag gick var det fortfarande en strid ström av kompisar som var på väg dit. Då som först gick det upp för mig hur omtyckt denna kille hade varit, vilket otroligt brett kontaktnät han hade. Det var inte bara jag och min familj som sörjde djupt i den här stunden, vi delade sorgen med otroligt många fler...

Den 16. september höll på att ta slut, ett nytt dygn skulle ta vid. Jag gick och la mig och kunde konstatera att jag precis genomlevt mitt livs värsta dag. Inget i jämförelse har varit lika jävligt som det jag just varit med om. Klockan hade passerat midnatt, sömnen skulle snart ta ut sin rätt. Jag hoppades att jag skulle få sova. Imorgon skulle jag påbörja kampen att hitta tillbaka till livet och glädjen igen. Jag förstod att kampen skulle komma att bli både lång och svår...