Aldrig ska vi sluta älska dig... 
...var de sista orden jag sa till dig innan jag räckte över urnan till pappa så att han kunde sänka ner dig i jorden. Återigen slås jag av en mäktig känsla av orättvisa här.
Varför just du, Marcus...?
Vi hämtade hem dig redan dagen innan du skulle begravas. Med tårarna rinnandes nedför våra kinder bar vi in dig i huset, tände ljusen och kröp ihop i soffan tillsammans. För sista gången var du hemma, men jisses att det skulle behöva vara i form av en urna... Lika ofattbart som sorgligt ju... 
Det var bara dina riktigt nära och kära som var med den här dagen när du gravsattes. Det kändes fint att också Anton och Heléne ville vara med. När ceremonin var klar började det regna; små fina droppar träffade oss alla. Det slog mig då att det var änglarna som grät....
Marre, från din plats har du en fin vy över slottet. Jag menar, det skulle ju inte ha varit värdigt dig att inte få ha den här utsikten över byggnaden som ju förknippas med kungligheter.
För ett är ju säkert....du var ju verkligen allas vår Kung Bohman.
/Mamma              <<< tillbaka