Till en början hade vi inte en aning om vart vi skulle låta Marcus vila någonstans. Jag snärjde in mig i tanken att till varje pris försöka uppfylla hans önskemål, men det var ju inte det lättaste eftersom vi aldrig hade pratat om just detta. Jag funderade mycket på om han hade  tyckt om att vila på Strandkyrkogården. Den är ju belägen i Skrubba-området, samma område där han hade gått till skolan de senaste 4 åren. Alternativet var ju att låta honom komma till ro ute på Tyresö Kyrkogård.

Valet föll tillsist på det sistnämnda. Vi fastnade speciellt för den vackra naturen som råder där samt fridfullheten. Detta är verkligen en plats där själen kan få ro. När väl kyrkogården var bestämd så var det inte svårt att välja ut en specifik plats. Många av hans vänner har titulerat honom som Kung Bohman, det är ju klart att kungen skulle ha utsikt över sitt slott. Från hans plats har han en fin vy över den byggnad som så väl förknippas med kungligheter. Det var ju också på Tyresö Slott som han och hans vänner firade att de hade gått ut nian för bara några månader sen.

Dygnet innan gravsättningen hämtade vi hem urnan med Marcus stoft. Även om detta var en självklar sak för oss att göra så ska man aldrig tro att det var en lätt uppgift. Det tärde på psyket att inse att Marcus var hemma för sista gången, och det i form av aska. Jag är ändå stolt över att vi hade kraften att genomföra detta, för någonstans kändes det bra att han fick en sista natt hemma i sitt rum. Dessutom gav det oss chansen att göra urnan lite vackrare. Vi klistrade på ett fin-fint AIK-märke nämligen, och så hängde vi dit en wunderbaum.

Den 14. november gravsattes Marcus. Förutom vi i familjen var också mormor och morfar med under denna ceremoni, liksom hans faster, moster och kusiner. Och självklart fanns också Marres två bästa vänner, Anton och Heléne, med. Det var oerhört jobbigt att ta detta sista farväl. Att se Stefan sänka ner urnan i det uppgrävda hålet var hjärtslitande sorgligt. Återigen sökte vi tröst i musiken och spelade "Time to say Good-bye".

När vi lämnade platsen föll ett stilla regn. Änglarnas tårar beblandade sig med mina, och jag kunde bara konstatera att detta verkligen var en sorgens dag.