Vart du än vänder dig ser du dem… Det är med storkarna som med de svart-gula gnagarna… de finns överallt. På murar, på lyktstolpar, på hustak, på ängarna… Och för mig som gillar att studera och fota fåglar blir det ju extra intressant. Visste ni att storkar inte har några stämband att tala om, och därför sker kommunikationen med klapper? Och det klappras mycket och ofta. Man klapprar ut sin kärlek till sin partner, sin glädje att återse varandra, sitt försvar av revir, sin varning till inkräktare bl a. Och kanske är inte klappret lika finstämt som koltrastens ljuvliga toner, men det är ändå mysigt att höra det. Det händer att jag tar med mig kameran när vi går på våra hundpromenader, alltid finns det nån stork att föreviga.
