Nerja

Så har vi då anlänt till vårt andra delmål för den här resan, nämligen fina Nerja. Vi lyckades boka in oss 3 veckor på Cortijo San Miquel, eller djungelcampingen som någon kallade den. Innan det blev en camping av detta var det en avocadoodling. Själva odlingen är nedlagd, men träden finns kvar, och man måste ha lite tur för att få en plats med mycket sol. Och det hade vi, vi fick en gigantisk yta dit solens strålar nådde oss nästintill hela dagen och där vovvarna hade mycket att röra sig på. Den passade oss som handsken.

Nästan på en gång tog vi cyklarna och trampade in till byn. Vi hade lite ärenden att uträtta, kaviar till Stefan och surf till oss bägge. Inne i stan hittade vi en vodafone butik, och dom kunde glädjande nog hjälpa oss med ett kontantkort med surf. Det var lite av en procedur att bli registrerad som användare, leg var nödvändigt. Men tillslut så hade vi tillgång till en massa GB och kunde surfa utan några som helst betänkligheter. Mysigt också att kunna titta på lite TV på kvällarna. Ännu är det kyligt nattetid så det är inte mycket ’sitta ute’ som gäller.

Att gå på hundpromenad utmed stranden El Playazo, höra vågorna slå in och känna solens varma strålar i ansiktet är livskvalitet på hög nivå. Jag kan känna mig så priviligierad att kunna leva det här livet redan innan jag fyllt 60. Man har bara ett liv så det gäller att njuta och ta tillvara på den tiden man har. Vi njöt av varje dag vi hade här i Nerja. Eller rättare sagt, vi njuter av varje dag vi har tillsammans i vår husbil… På stranden fanns också ett par ’chiringuito’, strandrestaurang översatt. Där åt vi lunch några gånger, Stefan åt paella medan jag smaskade i mig min nyfunna delikatess Gambas pil pil. Tack Yvonne för att du introducerade mig till denna gudomligt goda räkrätt.

Tyvärr bjöd Nerja oss också på en trist upplevelse. Stefan blev av med sitt guldhalsband som han fått när han fyllde 50. En tös traskade fram till honom och Nellie, hon började klappa på vovven och småpratade lite med Stefan. Helt plötsligt slänger hon sig om halsen på Stefan som givetvis försökte putta bort henne. Men för sent… hon han knäppa av halsbandet och sprang iväg till en väntande bil som for iväg med en rivstart. Så himla trist händelse, men man lär så länge man lever. Inga smycken på när man är i dessa länder… Naturligtvis polisanmälde vi händelsen, men vad hjälper det… halsbandet är ju likafullt borta för det.

Det kändes lyxigt att bli bjuden på 60års fest när man är 400 mil hemifrån. Annica som vi en gång bott granne med hade den goda smaken att fira sin bemärkelsedag i hennes och Thomas hus här i Spanien. Vi var ett sällskap på 14 pers som åt och drack gott, skrattade, tjattrade och hade det allmänt trevligt. Som av en händelse var Stefan och jag dom sista att tacka för sig, då hade klockan passerat midnatt, och med tanke på att vi började redan vid tre på eftermiddagen kan man enkelt konstatera att Annica blev ordentligt firad, som sig bör…

På ovannämnda fest träffade vi Peter och Annika. Sist vi sågs var i en hockeyhall, det var på den tiden som Marcus var aktiv inom idrotten. Vi snackar ca 25 år sen… huvva…, Peter var Marcus första hockeytränare. Det var så himla roligt att åter få kontakt med varann, och det var givet att vi tackade ja när vi blev hembjudna till deras sommarnöje, eller ja… vinternöje kanske är ett bättre ord. Det var poolparty hos Casa Lennhammer, och några dagar senare var det cornholeparty hos Casa Bohman. Vi tyckte det var kul att få bjuda hem dom till oss och visa upp vårt rullande vinternöje. Det var två roliga dagar som vi hade med Peter och Annika, och vi lovade varann att det inte ska behöva ta 25 år till vi träffas igen.

Här på Camping San Miguel bor lilla Ana… Ana är en bedårande blåpannad amazonpapegoja som är lika snacksalig som sällskapssjuk. Hon kan inte många ord, men hon säger Hola, högt o tydligt, och ibland hör man Hola Ana. Varje dag gick jag till henne för att prata med henne, kela med henne, och ofta hade jag med en smaskig äppelbit som hon förnöjt tuggade i sig. Hon bor i en ganska stor voljär, men hon kan inte flyga i den, det är den för liten för. Hon sitter där alldeles själv, dag ut o dag in, vecka ut o vecka in, och det var faktiskt beklämmande att se. Hon borde inte vara ensam, hon borde få lämna buren, hon borde framförallt få flyga i frihet. Campingvärden berättade att Ana är gammal, och att hon kanske inte finns med oss så länge till. Likafullt som jag hoppas att få träffa henne också nästa år, likafullt hoppas jag att hennes trista tillvaro får ett slut och att hon får den frihet som en gång berövats henne.

Tiden går fort när man har roligt, och trots att vi förlängde vår vistelse med ytterligare en vecka så kom dagen då vi var tvungna att lätta på handbromsen. Nu började resan uppåt, norrut, hemåt. Men sakta i backarna…så bråttom har vi inte…