Elmia – Jönköping – Bohman on Tour

Så var det då dags för den stora campingbegivelsen: husbil- och husvagnsmässan på Elmia. Runt 2000 ekipage rullade in på mässcampen, en lång karavan av entusiaster som bara vill hänga med likasinnade för att prata om gråvatten, solceller och den perfekta kaffebryggaren för 12 volt. 🙂

Det är något speciellt med att gå runt bland alla ekipage och känna att man är en del av ett stort, brokigt och väldigt charmigt kollektiv. Här finns allt från de som kör runt i lyxpalats på hjul till de som lever lyckligt i små, nätta plåtisar. Men oavsett storlek på husbil delar vi alla samma glädje, samma gemenskap och samma kärlek till campinglivet.

För andra året i rad valde vi att stå i Carthagobyn, och det är ett beslut man inte ångrar. Här får man ström alla dagar (lyx!), man får komma på plats redan dagen innan mässan öppnar (ännu mer lyx!), man bjuds på mat och vin en av kvällarna (ren och skär husbilsdekadens), och dessutom får man chansen att lära känna ännu fler likasinnade husbilstokar. Det är nästan som ett sommarläger för vuxna, fast med dyrare leksaker då’rå.

Stefan och jag är egentligen inte där så mycket för mässans skull. Vi är där för det sociala, för skratten, för pratstunderna. Men visst går man in i mässhallarna ändå, om så bara för att fynda nåt man inte visste man behövde. I år blev det till exempel en visseljohanna, ett nytt bord och en lampa. Man går in för att “bara titta” och kommer ut med saker som plötsligt känns livsnödvändiga.

Hela livsnjutargänget var också på plats. Det är vår lilla exklusiva klubb av fem husbilar som träffas lite då och då för att njuta av livet, prata strunt och skåla med nåt gott i glasen. Vi hade en kväll tillsammans där vi skvallrade, skrattade och hade det allmänt trevligt. Det är något speciellt med att sitta i en ring av campingstolar, med glasen klirrande och historier som flödade, och känna att livet faktiskt är riktigt, riktigt bra.

Nåt som var extra kul var att det dessutom var kval till EM i curling i Jönköpingshallen. Den ligger ju granne med mässområdet, så det var bara att knalla över när andan föll på. Och eftersom jag är så intresserad av denna precisionens ädla idrott, där en centimeter kan avgöra om man blir hjälte eller får gå hem och öva sopteknik, tog jag mig tid att gå in och titta på både Lag Wranå och Team Eriksson för att se om de skulle nå sina EM‑mål. För tjejerna gick det som en dans. Det krävdes bara tre matcher innan de var klara för EM. Grabbarna däremot hade det lite tuffare. Oskar behövde skippa sitt lag genom fem matcher innan även de kunde pusta ut och konstatera att målet att få representera Sverige i EM senare i oktober var nått. Det var riktigt roligt att få se dem live.

Dagarna flög förbi, och trots att vi hade fem hela dygn på oss hann vi ändå inte sitta ner med alla vi tänkt för lite hederligt skvaller. Vädret var inte heller så pjåkigt, sensommarvärmen höll i sig och gjorde sitt bästa för att lura oss att tro att hösten inte alls stod och trampade utanför grindarna. Men när solen väl gick ner kom kylan ganska snabbt krypandes. Eftersom vi umgicks ute på kvällarna blev det inte senare än 9, då hade vi nämligen nått vår officiella “nu går vi in”-gräns. In i en varm och bekväm husbil, in i vårt hem på hjul.