Vi hade bestämt oss för att äntligen köra Vildmarksvägen. Egentligen hade vi inte så stora förhoppningar, men många har lovordat denna sträcka mellan Strömsund och Vilhelmina att vi kände att vi faktiskt ville prova på det. Vi stannade till en natt i Strömsund, njöt av fint höstväder och fin promenad i den lilla staden.
Nästa stopp blev Stora Blåsjön. Vägen dit var inte särskilt spännande, tallar och granar till förbannelse. Det slutade med att jag mer tittade i min telefon snarare än kikade på skogen vi passerade. Men det var ganska fint runt Blåsjön. Tråkigt bara att man inte kunde gå på härliga promenader, det blev till att gå utmed landsvägen.
Stekenjokk är med sina 876 möh den högsta punkten på Vildmarksvägen, och här började det bli lite intressant. Renar betade på avstånd, miljön var helt klart annorlunda och här kunde man ströva omkring åt alla håll o kanter. Temperaturen hade sjunkit med 8 grader, och för Stefans del innebar det mössa på. 🙂
Det klart maffigaste stoppet var utan konkurrens Trappstegsforsen. Det blev först en god lunch på caféet, där Stefan njöt av en rödingklämma medan jag själv tryckte i mig en fin hederlig hamburgare. Sen blev det till att lufta kameran och vovvarna. Kvällen skulle bli ganska fin och det fanns en liten chans till norrsken vilket var en god anledning till att spendera natten här. Tyvärr bommade SMHI på sin prognos, men vi sov ändå gott vaggande till söms av den brusande forsen.
På förmiddagen dagen efter beslöt vi oss för att lämna vildmarken och ta oss mot Storuman istället. Mycket väsen för ganska lite, ja så kan man väl sammanfatta vår uppfattning om Vildmarksvägen. Men kul ändå att ha åkt den, jag skulle inte vilja ha det ogjort. Sen måste också tilläggas att granar och tallar hade förbytts till sjöar och tjärn, vilket gav en mycket trivsammare färd mot Vilhelmina.
