Vändburg

Det finns kvällar när förutsättningarna är de bästa, klar luft, vind som tagit ledigt och en alldeles stjärnklar himmel. Vi befann oss i Vändburg som är en riktigt fin plats att fota vintergatan på. Jag var laddad till tänderna inför uppgiften, med kameran i högsta hugg var jag fullt redo att möta universum.

Men jag hade hade inte gjort min hemläxa ordentligt, och det straffade sig. Jag hade inte en tanke på månen… den var i och för sig inte full men lös ändå som en överentusiastisk strålkastare. Den lös upp varenda rauk och varenda buske, och ja… ni hajar… den tvättade frenetiskt bort alla stjärnor på sin framfart över himlavalvet. Det blev ingen bild på galaxen den här gången…

Gotland är ju känt för sina klassiker: ringmuren, raukarna och så förstås rabbisarna, de små, fluffiga pälsbollarna som beter sig som om hela ön är deras privata herrgård. Så när nu fullmånen förstörde mina astrobildschanser fick jag helt enkelt tänka om, jag riktade in mig på en kaninjakt istället. Här var jag mer lyckosam, det fanns gott om rabbisar, och dom poserade någorlunda villigt för mig.

Vi blev kvar i Vändburg i ett par dygn, och sommaren… ja, den vägrade ge upp. Det var som om augusti hade bestämt sig för att strejka mot hösten, det var soligt, varmt och hyfsat vindstilla. Och det var just där och då som jag insåg att även om vintergatan inte ville visa sig så finns det ändå alltid något annat som gör tillfället magiskt.

Ibland är det galaxer. Ibland är det rabbisar. Och ibland är det bara känslan av att sommaren vägrar släppa taget.