20 år av ofattbar sorg och saknad

Det här inlägget har väldigt lite med husbilsliv att göra men allt med denna sidas domännamn. Jag registrerade bohman.me några veckor efter att vår son Marcus hade omkommit i en trafikolycka. Jag hade ett behov att få skriva av mig, vilket var en del av mitt sorgearbete, och alla de nedskrivna raderna publicerades på bohman.me. En minnessida hade växt fram, och på denna fanns dessutom en gästbok som snabbt fylldes med kärleksfulla hälsningar till vår son.

Det heter så fint att tiden läker alla sår. I verkligheten är det en sanning med modifikation. Såret finns där som ett tyst ärr man lärt sig att bära. Men det kommer alltid dagar då såret rispas upp, smärta och sorg sköljer över en. Skillnaden är att blödningen inte är lika kraftig som för tjugo år sedan. Såret sluter sig snabbare, smärtan är mer uthärdlig, och det har man tiden att tacka för.

Stefan och jag vandrade genom sorgen på olika stigar, men vi vandrade hela tiden mot samma mål. Vi bestämde oss i tidigt skede att bejaka livet, att inte gräva ner oss utan istället försöka hitta ljusglimtar som skulle leda oss ut ur denna mörka tunnel. Det tog många månader men vi hittade ut, sakta men säkert återkom glädjen i våra liv. Vi hade förlorat stort, men vi kunde ändå se, eller snarare förstå, att glädjen till livet var värt att kämpa för.

Idag, den 16 september, har det gått 20 år sen vi brutalt väcktes mitt i natten av polisen som bad oss att kolla om vår son var hemma i sängen. Det var han inte. Istället låg han på SöS med släckt livslåga. Det är så fel, så tragiskt att en sån ung människa ska behöva ryckas ifrån oss. Marcus hade inte ens nått sin 16 årsdag. Men sånt är livet, det är skört och inget man kan ta för givet. Marcus dog i en trafikolycka. Bilen framfördes av en 17årig kompis som inte hade särskilt mycket erfarenhet av bilkörning. I en troligtvis alldeles för hög hastighet dundrade bilen in i ett träd, föraren och passageraren i baksätet klarade sig, men vår pojke i passagerarsätet fick ta hela smällen. Han dog på plats.

Några ord riktade till Marcus:
Det är 20 år sen vi såg dig, kramade dig, pratade med dig, det är en ofattbar lång tid. Du har varit borta längre än vad du har funnits i våra liv. Galet ju. Idag kan vi prata om dig, plocka fram roliga minnen och skratta åt alla dina tokigheter, och det är så skönt att minnena av dig lockar fram skratt istället för tårar. Men visst skär det i hjärttrakten när man tänker på att du aldrig fick bli vuxen, och inte bara en gång har jag funderat på hur ditt liv skulle ha sett ut idag. Gift? Karriär? Blivit pappa? Det är frågor som aldrig kan bli besvarade.

”En ängel flög förbi
mot himmelen så fri,
men Han lämnade
sitt leende på vår jord.”

Den fina texten av Ingela Pling Forsman är så passande, för är det något vi alla minns så är det just ditt fina, glada leende.

Vi älskar dig, Marcus, du finns för alltid i våra hjärtan. 💕💕💕