Rättvik

Efter ett par veckor hemma i Trollbäcken började det klia i resnerven igen. Vi hann dock få ordning på ett o annat som hör hemmalivet till under våra veckor hemma. Vi fixade med årsbokslut som krävde sin beskärda del av pannrynkor, vinterdäck till husbilen, lite hederlig dödstädning och såklart kvalitetstid med nära och kära. Men när allt detta var avklarat var det helt enkelt dax att lätta på handbromsen och låta kärran få sträcka på benen.

Den här gången styrde vi norrut, med ett enda mål i sikte, nämligen norrsken. Det där magiska gröna ljuset som får en att känna sig som en lycklig statist i en naturdokumentär. Men innan vi kunde kasta oss in i norrskensjakten gjorde vi ett strategiskt stopp i Rättvik för lite hederlig shitshopping på den årliga knallemarknaden.

Mats och Anneli, våra goa vänner från Östervåla, hakade på. Dom var ute på sin sista husbilshelg för säsongen och styrde också dom kosan mot Rättvik. Vi kunde bekvämt parkera på ST1:s stora gräsplan intill macken för att idka campingliv över helgen. Det ska tilläggas att det är Mats som har tillsynen på macken, vilket gjorde att vi med gott samvete kunde stå där. Så där var vi, fyra glada själar, omgivna av marknadsstånd, husbilar och den där härliga känslan av att vara på väg igen. Norrskenet fick vänta en stund, men äventyret hade redan börjat.

Även om jag föredrar vår och sommar måste jag nog ändå erkänna att hösten har något alldeles eget. I Rättvik stod höstfärgerna i full prakt, som om naturen bestämt sig för att ta i från tårna och måla landskapet med den allra mest generösa paletten. Det är svårt att inte låta sig charmas av höstens stillsamma magi. Det blev många fina hundpromenader i det vackra höstlandskapet som Rättvik bjöd på.

När man går på marknader hittar man alltid något man inte visste att man behövde. Och mycket riktigt, vi kom hem med strumpor, godis, en liten lamphylla och diverse annat smått och gott som på något mystiskt sätt kändes livsnödvändigt just där och då. Och så var det ju havrebollarna. Busfärska, mjuka, perfekta små bollar. Jisses, så gott. Den där asken höll inte länge, man kan nästan säga att havrebollarna försvann i ett tempo som borde ha kvalificerat oss till någon form av marknadens elitklass i snabbkonsumtion, hehe.

På kvällarna förvandlades vi till ett glatt litet sällskap av spelentusiaster. Första kvällen plockade vi fram Smart10, och det visade sig snabbt att Mats hade någon form av inbyggd quizmotor i huvudet. Han vann båda gångerna. För att vi andra skulle få en chans att återupprätta vår heder valde vi Hitster kvällen därpå. Gick det bättre? Jodå, åtminstone för Stefan, han tog hem båda partierna och såg ut att trivas rätt bra med sin nyvunna titel som kvällens DJ-mästare. Vi andra? Tja, vi kämpade tappert och hade väldigt roligt, även om våra musikgissningar ibland var mer kreativa än korrekta. Men det är ju det fina med spelkvällar, det spelar egentligen ingen roll vem som vinner. Det är skrattet, småtjafset, de oväntade gissningarna och den där härliga känslan av att umgås som gör det så trevligt. Och trevligt hade vi så det förslog.

På söndagen var det dags att skiljas åt. Mats och Anneli styrde sin Adria hemåt mot Våla, medan vi fortsatte norrut, väldigt nöjda och med en hel hög av nya minnen i bagaget.

/