Moskosel

Varje år bestämmer vi oss för att stanna på denna lilla slitna camping utmed E45:an. Det är ett tyskt par som driver stället, Mark och Marina, och deras entusiasm går inte att ta miste på. Idéer, projekt, framtidsplaner, det sprutar ur dem som ur en konfettikanon. Man blir alldeles trött i mössan bara av att lyssna, men samtidigt kan man inte låta bli att le. Jag hoppas innerligt att de når sina drömmars mål, det vore dem så väl förunnat.

Här står man nästan med rumpan i vattnet. Och norrläget? Rakt över sjön, som om naturen själv tänkt: “Här ska man stå och fota norrsken.” Det är bara att ta ett steg utanför bilen så har man ett norrskensläge som skulle få vilken astrofotograf som helst att börja hyperventilera av lycka. Och Mark och Marina har tänkt till, alla lampor vid servicehusen är röda. Inga ljusföroreningar, inget vitt sken som sabbar exponeringarna, det tackar vi för, innerligt och djupt.

Vädret var perfekt. Soligt och klart, och enligt prognosen skulle det hålla i sig till kvällen. Nu var det bara att hoppas att solvindarna skulle leverera det magiska gröna. Och det gjorde de! Upp med lilla kameran på husbilstaket för att fånga en timelapse, den stod och tickade på hela natten som en trogen liten robot. Själv gick jag ut med Canonen och tog stillbilder. Norrskenet var intensivt, men inte så färggrant som det kan vara ibland. Mest grönt och gult, som om himlen valt en lite mer återhållsam palett. Men det är ju inte direkt något man klagar över.

Vi stannade bara ett dygn denna gång, för planen var att ta fler nätter i Moskosel när vi vänder hemåt igen. Mot nya mål, nya vyer och förhoppningsvis fler nätter med himlen som dansar.

Vackert så det förslår…

Naturens eget skådespel