Kukkolaforsen

Nackdelen med att dra upp till Norrland så här års är ju att ställ- och campingplatserna verkar ha gått i ide. Det finns inte mycket att välja på, och de få som håller öppet… ja, de skäms inte för att ta betalt. Vi använder sällan mer än själva ytan vi står på och lite el, och då känns det ju lite i plånboken när priset landar på 450 kronor per dygn. Precis så mycket kostar det att stå vid Kukkolaforsen, vackert som en tavla där, men priset är inte direkt blygsamt.

Det fick oss att snegla över gränsen. Kunde Finland möjligtvis bjuda på något mer plånboksvänligt? Jajamen! Tvärs över forsen låg den finska motsvarigheten, betydligt billigare och utan krusiduller. Det var inte mycket att fundera över, vi rullade över gränsen och för första gången fick husbilen känna finsk asfalt under däcken. Ställplatsen var kanske inte lika prydlig som den i Ruotsi, men där fanns el och en yta att stå på, och det var ju precis det vi var ute efter.

Man betalade i det lilla caféet, och där kunde man dessutom få sig en bit mat. Fullständiga rättigheter hade de också, bara en sån sak! Vi passade såklart på. Ibland är det skönt att slippa kocka i husbilen. Det blev varsin kebabtallrik. Stefan sköljde ner sin med en bira medan jag njöt av ett glas rött. Livet behöver inte vara mer komplicerat än så.

Efter den kulinariska höjdpunkten tog vi tjejerna på en promenad i finvädret. Solen sken, luften var stilla och det var fortfarande mycket milt för årstiden. När kvällen kom tog jag ytterligare en sväng, denna gång för att rasta kameran. Och mycket riktigt, himlen bjöd återigen upp till dans. Ett grönt, mjukt, svängigt norrsken som målade hela himlavalvet. Det är svårt att tröttna på något så magiskt.