Jockfall

Efter en snabbvisit i vårt grannland i öster rullade vi åter in på svensk mark. Siktet var inställt på Jockfall, en plats som nästan alltid levererar naturupplevelser, oavsett om himlen gör det eller inte. Campingen var officiellt stängd för säsongen, men det gick fortfarande att nyttja både platsen och elen. Ett upplägg som jag personligen tycker att fler campingar kunde ta efter. Nu är det förstås lätt att tycka så när marken är bar, men när vintern väl tar ett stadigt grepp om Norrbotten och lägger metervis med snö över landskapet blir logistiken sannolikt en helt annan historia.

Den här gången fanns dock inte en snöflinga i sikte. Det var bara att köra in, välja plats och slå läger. Första natten hade vi hela campingen för oss själva. Under den andra natten fick vi sällskap av en tysk kärra. Vi utbytte inga större hemligheter, men det var ganska uppenbart att vi hade samma mål med vistelsen. Efter mörkrets inbrott antydde himlen att något var på gång, blyga slöjor av ljus kunde skönjas. Men norrskenet hade andra planer, det stannade vid just antydningar, ingen dramatik, inga gröna ridåer bara ett försiktigt ’kanske’ som aldrig utvecklades till ett riktigt ’wow’.

Som tur är behöver man inte vara sysslolös i Jockfall bara för att norrskenet får scenskräck. Forsen är vacker och naturen runt omkring bjuder på motiv åt alla håll. Och egentligen är det väl just det som gör det så roligt. Inte ens naturen följer alltid den plan man har gjort upp hemma vid köksbordet.