Porjus

Dis och dimma såg ut att belägra vårt land de kommande dagarna. Just därför kändes det extra viktigt att ta vara på den här kvällen, som enligt prognoserna skulle bli den sista någorlunda klara på ett tag. Efter lite funderande bestämde vi oss för att styra kosan mot Porjus för natten. Det är egentligen ingen officiell ställplats men det är tillåtet att stå där över natten så länge man klarar sig utan faciliteter. Fricamping med andra ord. Någon större uppoffring var det dock inte, temperaturen var behaglig och gasolförrådet hade vi god koll på.

På eftermiddagen tog vi en härlig långpromenad längs skogskanten. Och där, nästan lite nonchalant som om de visste att de stod högt upp på fågelskådarens önskelista, fick jag syn på två lavskrikor. Det är en art som funnits på min lista under ganska lång tid, men typiskt nog hade jag inte kameran med mig just då. Det verkar vara en naturlag att de mest efterlängtade motiven alltid dyker upp när kameran ligger kvar i hemma. Men vad gjorde väl det egentligen? Bara att få se dem var en liten höjdpunkt.

När mörkret föll började ett blygsamt norrsken visa sig över himlen. Jag hoppades länge att det skulle växa till något riktigt spektakulärt, men det verkade ha andra planer. Trots att jag stod ute i närmare två timmar och spanade hände inget som fick hakan att slå i marken. Tillslut gav jag upp och gick in i värmen. Kameran fick dock stå kvar ute över natten, ibland måste man ju lita på tekniken när den mänskliga uthålligheten tagit slut. Morgonen därpå kunde jag konstatera att norrskenet mycket riktigt hade bestämt sig för att bjuda på show. Vid fyratiden hade himlen exploderat i färger och aktivitet. Tyvärr sammanföll detta med att jag själv låg och sov som allra bäst, lyckligt ovetande om festligheterna utanför. Medan norrskenet dansade över himlen låg jag alltså och dansade igenom drömlandet. Tack och lov hade kameran varit betydligt mer plikttrogen än sin ägare, så jag fick ändå ta del av föreställningen i efterhand.

Ibland är det ändå så naturfotografin fungerar. Man planerar, väntar, fryser och hoppas. Och när det väl händer ligger man och snarkar. Det är bara att le åt saken och vara glad att kameran höll sig vaken och gjorde jobbet.

Fin miljö alldeles oavsett…

Färgglatt…