E45:an mot Storuman
Vi valde att styra norrut längs Inlandsvägen, E45:an. Om den är roligare än E4:an? Tja, det är väl en definitionsfråga. Bara massa tallar och granar utmed vägen. Men ibland öppnade landskapet upp sig, och då fick hösten briljera. Gult, orange, rostrött, hela färgpaletten låg utsmetad över skogskanterna, otroligt vackert.
Kojbyn blev vårt nattkvarter. Ortens lilla camping var helt automatiserad, man gjorde bokning på nätet och fick sen koder till bom och servicehus på mejlen. Servicehuset var litet men skinande fräscht, med ett kök, två badrum och möjlighet att tömma svartvatten. Mer än så behöver man egentligen inte när man är på rull. När kvällen kom började mobilen plinga som en ivrig budbärare: norrsken! Men himlen hade bestämt sig för att vara tjock som en filt, inte en glimt av det gröna skådespelet. Typiskt, man är på rätt plats, vid rätt tid, och ändå säger vädret “nej tack”. Men morgonen… den tog revansch. Molnen hade dragit vidare och lämnat en himmel som glödde i guld och oranget. Jag tog kameran och gick ut, och det kändes som om naturen bjöd på en ursäkt för gårdagens missade norrsken. Ljuset var så mjukt och färgerna så intensiva att vilken novis som helst hade kunnat ta en lyckad bild.
Vi fortsatte vår färd norrut, vidare upp längs landet. Strömsund passerades, bron över sundet var ju stängd, så det fick bli den där omtalade omvägen, en mil av grusig och smal väg där dammet virvlade upp och skitade ner bilen. Men i lugn takt tog vi oss framåt, som man gör när resan är målet och man inte har bråttom. Och skiten… ja den tvättade Stefan bort så fort vi var på plats på nästa natthamn.
Vi valde att utforska Kolgården i Vilhelmina. Campingen där var verkligen fin, nästan lite lyxig i sin framtoning. Priset låg i den övre skalan, men som man brukar säga, smakar det så kostar det. Tyvärr fanns det inga promenadvägar att tala om. Campingen låg kloss intill landsvägen där 80‑skyltarna stod som strama vakter. Att gå där med vovvarna var helt uteslutet. Och just campingens läge blev också det som satte stopp för kvällens stora förhoppning. Aurora dansade över himlavalvet, det visste vi, mobilen hade åter plingat och rapporterna strömmat in. Men vyn mot norr var hopplöst ointressant, skymd och tråkig, och det fanns ingen möjlighet att ta sig till en bättre plats.
Vi bokade in oss på ett par nätter direkt när vi rullade in på campingen i Storuman. Det är något med den här platsen som gör hela vistelsen så trivsam. Fina promenadstråk som slingrar sig genom skog och samhälle, campingpriser som mer liknar ställplatsnivå och dessutom en ICAbutik inom gångavstånd. Och så norrskenet… Storuman har aldrig svikit mig på den fronten. Varje gång jag varit här har himlen bjudit på sitt eget lilla skådespel, och även denna gång dansade det gröna ljuset över natthimlen som om det ville hälsa oss välkomna tillbaka. Det är något särskilt med att stå där i mörkret, huttra lite, och ändå känna sig helt uppfylld av det man ser.
Vädret var fint under våra dagar här, men kylan och blåsten gjorde sig påmind. Sju grader mitt på dagen är ju inget man skriver hem om, egentligen. Men vi visste ju att vi inte var på väg mot någon spansk värme när vi styrde norrut, det är bara att gilla läget. Eller ännu bättre, klä på sig varmt, dra upp dragkedjan, på med mössan och bara fortsätta njuta av resan.
Tidig morgon i Kojbyn
Kåtan i Storuman
Välkommen till Storuman
