Jokkmokk

Huxflux slog vintern till, sådär lite obemärkt men ändå brutalt effektivt. Snön lyste med sin frånvaro, men kylan… ja, den tog igen det med råge. När Wilma och jag tog den första morgonrundan klev vi ut på en frostig gräsmatta och luften bet ordentligt i kinderna. Termometern hade letat sig ner till -10 grader, och det kändes nästan exotiskt. Det var ju evigheter sen vi haft en sån där riktig, hederlig köldknäpp.

Tacksamt nog var det helt vindstilla. När solen sedan började klättra upp över grantopparna och spred sitt bleka vinterljus över landskapet, blev allt genast lite mer uthärdligt. Mitt på dagen gav vi oss ut på långpromenad, och det var som om naturen hade klätt upp sig för oss. Rimfrosten hade förvandlat varje gren, varje strå, varje liten kvist till små konstverk. Kameran fick såklart följa med, det hade varit tjänstefel annars.
Vi fick två sådana dagar. Två fina gåvor, nästan som ett plåster på såret efter det där norrskensskådespelet som valde att uppträda bakom ett kompakt molntäcke häromdagen. Naturen har humor, det är tydligt.

Efter fyra dygn av frostnätter och gnistrande morgnar släppte vi handbromsen och styrde lite söderut. Mot kusten. Mot nya vyer. Mot nästa kapitel i vårt lilla äventyr.