Så har jag då hamnat mitt uppe i det som alla föräldrar skulle titulera som
sin värsta mardröm. Och helt klart är att denna situation är i mångt och
mycket helt omänsklig. Men, när jag väl befinner mig här så vill jag
faktiskt inte kalla det för en mardröm... i mardrömmen är jag rädd, det
är jag inte nu, bara ofattbart sorgsen.
En del av mig dog den där tidiga morgonen den 16. september. I samma
ögonblick som Marcus drog sitt sista andetag så var jag inte längre
komplett. Och ingen kan någonsin inbilla mig att jag kommer att bli det
igen. Marcus har lämnat ett stort tomrum efter sig vilket aldrig kan
fyllas igen, vilket gör att jag aldrig kommer att bli riktigt, riktigt
hel igen.
Det är oerhört fascinerande att man trots denna vansinnigt stora förlust
ändå kan fungera som människa. För det gör jag, jag går upp varje
morgon, tar vovvarna på en promenad, handlar, städar, jobbar, lagar mat
osv. Jag hade nog aldrig trott att det skulle ha varit möjligt. Jag t o
m skrattar emellanåt, men då ska man komma ihåg att det mest är bara
muskler som jobbar. Den genuina glädjen finns inte där, och den lär inte
visa sig än på ett tag.
Men nånstans måste jag ändå hoppas och tro på att glädjen kommer att
återvända. Att det kommer komma en tid när skrattet som bubblar i mig är
både ärligt och rent. Andra som varit i liknande situationer har ju fått
livsglädjen åter, så visst borde det vara mig förunnat att
också få det. Gudarna ska veta att jag ser fram emot den dagen...
