Tänk att det redan har gått ett år. Ett helt jäkla år...!

Det blev ett år där tårar blev min vardag och sorgen min ständiga följeslagare. Det blev ett år där glädjen mestadels  fick vika sig för en känsla av onaturlig likgiltighet. Det har varit i mångt och mycket ett grymt år, jag hoppas aldrig jag ska behöva uppleva något liknande igen...

Men visst, några dagar av glädje har det funnits. Andreas 18 årsdag var en utav dem. En annan var när jag såg Mathias glädje över att ha lyckats med bedriften att bli stående på sin wakeboard. Den minen, den glädjen som spred sig i hans ansikte var en ynnest att få ta del av. Men dagarna av glädje har varit på tok för få. Det blev aldrig någon jämn fördelning, vågnålen visade sig vara orubblig, sorgen var helt enkelt för tung...

Det blev också ett år av oro eftersom min man Stefan blev cancersjuk. Precis som om vi inte hade haft nog med skit så fick vi också detta på våra axlar. Behandlingen var otroligt jobbig och tuff, men Stefan visade sig vara tuffare. Ett par veckor innan årsdagen av Marcus bortgång kom det efterlängtade samtalet som lät oss få veta att Stefan var botad och därmed friskförklarad. Också det en dag att lägga till glädjedagarna...

I övrigt kan jag bara konstatera att man trots denna enorma sorg ändå funkar som människa. När den värsta chocken hade lagt sig och man hade börjat ta tag i vardagen kom och gick dagarna bara. Man utförde sina sysslor, man gick och såg grabbarnas innebandymatcher, vovvarna fick sina dagliga promenader, jag kom iväg på min egen innebandyträning, man hjälpte sönerna med läxan, vardagen tog vid och allt blev som vanligt... Missförstå mig rätt, den blev såsom den skulle ha blivit även om Marcus fortfarande hade funnits med oss... Nu fanns han ju inte här, vilket bidrog till att den stora förändringen låg i att det inte fanns någon glädje i det man gjorde. Allt var bara så himla tråkigt. Och än i dag har jag inte återfått glädjen. Än idag är det den förbannade likgiltigheten som dominerar.

Tids nog blev jag ju tvungen att ta itu med Marcus alla prylar. Hans rum städades, hans kläder plockades in i garderoben, skolböcker plockades ihop för att tas tillbaka till skolan. Det blev en hel del plockande, minnen väcktes till liv, tårarna började oftast att rinna. Jag minns så väl situationen då jag skulle storstäda badrummet. Jag höll i Marcus tandborste, jag höll den hårt och krampaktigt. Jag visste ju att jag måste slänga den, för man kan ju inte spara på allt, definitivt inte en gammal tandborste. Men att ta den där borsten och kasta ner den i sopsäcken var ofattbart svårt. Jag grät, tårarna rann hejdlöst eftersom jag kände det som om jag städade ut min son ur mitt eget hus. Jag kastade hans grejor...

Idag används Marcus rum som ett litet tv rum. Hans säng står kvar, den är fortfarande bäddad med hans sängkläder. På hans säng ligger fortfarande ett par av hans tröjor som ännu inte tvättats efter det att han hade använt dem. Väggarna ser precis ut som vanligt. Där finns en halvnaken  Viktoria Silvstedt som sexigt plirar med sina ögon samtidigt som hon håller sig om bysten. Där hänger alla de porträtt på Marcus från hans tid som hockeymålvakt i bajen. Där finns också alla de talrika och färgglada wunderbaums, och ja, de doftar än i dag. Och det är just den där speciella doften som är så väl förknippat med Marcus rum. I rummet finns också Kung Bohman, en stor orm i tyg som las ner vid olycksplatsen men som fick komma hem eftersom tösen som lagt den där hade önskemål om det. Det lyser alltid en välkomnande lampa i hans rum. Det enda jag saknar är snusdosan... Det sista året gömde Marcus alltid sin dosa under sin madrass. Varje gång som jag fick för mig att lyfta på madrassen så hittade jag en dosa. Denna åkte i sopen, men Marcus köpte sig alltid en ny, och trots att han visste att jag kunde hitta den så gömde han den ändå på samma ställe varje gång. Det ligger ingen snusdosa där längre, jag tittar emellanåt, men nej, det ligger ingen där...