Tänk att det redan har gått ett år. Ett helt jäkla år...!
Det blev ett år där tårar blev min vardag och sorgen min ständiga
följeslagare. Det blev ett år där glädjen mestadels fick vika sig
för en känsla av onaturlig likgiltighet. Det har varit i mångt och
mycket ett grymt år, jag hoppas aldrig jag ska behöva uppleva något
liknande igen...
Men visst, några dagar av glädje har det funnits. Andreas 18 årsdag var
en utav dem. En annan var när jag såg Mathias glädje över att ha lyckats
med bedriften att bli stående på sin wakeboard. Den minen, den glädjen
som spred sig i hans ansikte var en ynnest att få ta del av. Men dagarna av
glädje har varit på tok för få. Det blev aldrig någon jämn fördelning,
vågnålen visade sig vara orubblig, sorgen var helt enkelt för tung...
Det blev också ett år av oro eftersom min man Stefan blev cancersjuk.
Precis som om vi inte hade haft nog med skit så fick vi också detta på
våra axlar. Behandlingen var otroligt jobbig och tuff, men Stefan visade
sig vara tuffare. Ett par veckor innan årsdagen av Marcus bortgång kom
det efterlängtade samtalet som lät oss få veta att Stefan var botad och
därmed friskförklarad. Också det en dag att lägga till glädjedagarna...
I övrigt kan jag bara konstatera att man trots denna enorma sorg ändå
funkar som människa. När den värsta chocken hade lagt sig och man hade
börjat ta tag i vardagen kom och gick dagarna bara. Man utförde sina sysslor,
man gick och såg grabbarnas innebandymatcher, vovvarna fick sina dagliga
promenader, jag kom iväg på min egen innebandyträning, man hjälpte
sönerna med läxan, vardagen tog vid och allt blev som vanligt...
Missförstå mig rätt, den blev såsom den skulle ha blivit även om Marcus
fortfarande hade funnits med oss... Nu fanns han ju inte här, vilket
bidrog till att den stora förändringen låg i att det inte fanns någon
glädje i det man gjorde. Allt var bara så himla tråkigt. Och än i dag
har jag inte återfått glädjen. Än idag är det den förbannade
likgiltigheten som dominerar.
Tids nog blev jag ju tvungen att ta itu med Marcus alla prylar. Hans rum
städades, hans kläder plockades in i garderoben, skolböcker plockades
ihop för att tas tillbaka till skolan. Det blev en hel del plockande,
minnen väcktes till liv, tårarna började oftast att rinna. Jag minns så
väl situationen då jag skulle storstäda badrummet. Jag höll i Marcus
tandborste, jag höll den hårt och krampaktigt. Jag visste ju att jag
måste slänga den, för man kan ju inte spara på allt, definitivt inte en
gammal tandborste. Men att ta den där borsten och kasta ner den i
sopsäcken var ofattbart svårt. Jag grät, tårarna rann hejdlöst eftersom
jag kände det som om jag städade ut min son ur mitt eget hus. Jag
kastade hans grejor...
Idag används Marcus rum som ett litet tv rum. Hans säng står kvar, den
är fortfarande bäddad med hans sängkläder. På hans säng ligger
fortfarande ett par av hans tröjor som ännu inte tvättats efter det att
han hade använt dem. Väggarna ser precis ut som vanligt. Där finns en
halvnaken Viktoria Silvstedt som sexigt plirar med sina ögon
samtidigt som hon håller sig om bysten. Där hänger alla de porträtt på
Marcus från hans tid som hockeymålvakt i bajen. Där finns också alla de
talrika och färgglada wunderbaums, och ja, de doftar än i dag. Och det
är just den där speciella doften som är så väl förknippat med Marcus
rum. I rummet finns också Kung Bohman, en stor orm i tyg som las ner vid
olycksplatsen men som fick komma hem eftersom tösen som lagt den där
hade önskemål om det. Det lyser alltid en välkomnande lampa i hans rum.
Det enda jag saknar är snusdosan... Det sista året gömde Marcus alltid
sin dosa under sin madrass. Varje gång som jag fick för mig att lyfta på
madrassen så hittade jag en dosa. Denna åkte i sopen, men Marcus köpte
sig alltid en ny, och trots att han visste att jag kunde hitta den så
gömde han den ändå på samma ställe varje gång. Det ligger ingen snusdosa
där längre, jag tittar emellanåt, men nej, det ligger ingen där...