Fast det här skrivs i efterhand så sviker mig inte minnet en tum här.
Jag minns det som igår... Jag minns så väl det kaoset vi tvingades
genomlida.
Den första natten utan Marcus blev en natt med tårar. När klockan blivit
fem kunde jag inte ligga kvar i sängen längre. Ett dygn hade gått, ett
dygn hade min son varit död. Jag gick planlöst omkring i huset, letade
efter en vrå, ett gömställe där smärtan inte kunde nå mig, där själen
kunde få lite ro, naturligtvis famlade jag runt i blindo, den fanns ju
inte den där vrån... Helt plötsligt fann
jag mig själv gå ner för trappen och in i Marcus rum. Hans
obäddade säng såg inbjudande ut. Jag la mig där, drog hans täcke över
mig. Hittade en av hans tröjor på golvet, tog upp den och luktade på
den. Jag snusade in doften av min älskade son, höll tröjan hårt intill
mig och grät så jag skakade. Jag kände mig fruktansvärt ensam där jag
låg i hans säng och kände hur sorgen fullständigt kramade musten ur mig.
Söndagen grydde till en vacker sensommardag, men vem orkade bry
sig, inte jag i alla fall. Jag tog hundarna på en promenad på morgonen.
Stefan fick vara hemma så att en av oss fanns där när grabbarna vaknade. Mina steg styrdes trots bättre
vetande mot
olycksplatsen,
men jag kunde inte hejda mig själv, kunde inte förmå mig att ta en annan
väg. Så fort jag fick syn på platsen med
alla dess blommor och ljus började tårarna rinna. Väl framme grät jag
hejdlöst och ljudligt. Det paret som jag just hade passerat måste ha undrat, eller också
förstod de. Sittandes på huk invid den stora stadiga björken som varit
ivägen för bilens framfart kände jag plötsligt hur ett par armar omslöt mig.
Åh Sonja, hörde jag en kvinna säga. Jag förstod att det var någon jag
kände, men jag brydde mig inte om att titta efter, istället grät jag i
hennes famn tills tårarna ebbade ut.
Det blev återigen en dag med många besökare, många tårar och mycket
smärta. Mitt hem fylldes med vackra blommor, men de gav klen tröst. Vi
sökte oss till kyrkan, satt där i tron på att den lugna tillvaron som
råder där kunde lugna de stormiga känslorna som rasade runt inom en. Men
det var en hopplös kamp, inget kunde stilla den enorma känslostorm som
skoningslöst svepte runt i varje del, i varje fiber av min kropp. Jag
kände hur jag tappade tron på ett meningsfullt liv.
På kvällen drog vi oss ner till olycksplatsen igen. Många ungdomar hade
samlat sig även denna dag vid den olycksaliga björken. Idag förstår jag
vad mycket det gav mig att få se alla dessa vänner samlas för att hedra
Marcus minne. Att få se dem, krama dem, prata med dem och få ta emot
deras tröst var en nödvändighet för mig för att jag över huvudtaget
skulle orka ta mig igenom den här första dagen...
Vid midnatt slocknade jag, väl medveten om att också morgondagen skulle
bli en tuff kamp...
