Första gången det hände tog jag ingen större notis om det. Att
en skata pickar på fönsterbläcket är ju ingen stor sak, eller är det
det...?
Två dagar efter det att Marcus omkommit satt jag tidigt på morgonen
ensam i soffan med en kopp kaffe i handen. Det känslomässiga kaoset som
rådde inom mig fick mina tårar att tränga fram. Jag hade kunnat missa
det svaga pickandet, men jag uppfattade ljudet och tittade snabbt åt det
håll som det kommit ifrån. Jag hann se skatan lyfta och flyga sin kos. Man ska veta att skator, trots att de finns i vår omedelbara
närhet, är ytterst skygga fåglar. Så fort de får den minsta
uppmärksamheten på sig flyr de.
Andra gången var ett par veckor senare. Jag satt i mitt arbetsrum
framför datorn och jobbade med alla tackkorten. Ett jobb som inte var
särskilt fysiskt krävande men väl psykiskt. Det brast för mig där jag
satt i min ensamhet. Tårarna rann och gråten måste nog ha ansetts som
smått hysterisk. Pickandet fick mig att titta upp, det kom ifrån
sovrumsfönstret, ett fönster jag hade full uppsikt över eftersom mitt
arbetsrum är integrerat med sovrummet. Skatan hade lagom fått min
uppmärksamhet innan den tog till vingarna och flög iväg. Den här gången
begrundade jag händelsen några minuter. Men släppte den sen för att
fortsätta med tackkorten.
Tredje gången som skatan hälsade på var nog den mest märkvärdiga. Ca en
månad hade gått sen olyckan. Jag hade satt mig i Marcus rum, funderade
på om jag skulle börja plocka ordning lite där. Sagt och gjort... Men
det var just lättare sagt än vad det var gjort. Det gjorde ont att vara
där inne och vrida och vända på allt. Jag hittade skolpapper, hans
spretiga och slarviga handstil syntes på papperet... Jag läste, tårna
började rinna och droppade ner och suddade ut hans sneda bokstäver. Att
det kunde göra så ont!!? Det som hade börjat med droppar blev sen rena
syndafloden. När jag hörde pickandet reagerade jag på en gång. Men denna
gång lyfte jag huvudet väldigt försiktigt, långsamt höjde jag ögonen mot
det lilla källarfönstret. Vi tittade på varann i ett par sekunder,
skatan och jag, sen lättade den. Jag torkade tårarna och la mig på
Marcus säng, känslan som hade funnits där men som jag inte ville ta till
mig riktigt fick mig att fundera, jag funderade länge utan att
egentligen komma fram till något svar...
Dagen innan gravsättningen hämtade Stefan och jag hem urnan. Tro mig när
jag säger att det var en otroligt tung uppgift att göra även om den var
självklar. Den ställdes i vardagsrummet med tända ljus bredvid sig.
Länge satt vi där, Stefan och jag, och begrundade vår tragedi. Så
småningom åkte Stefan iväg på ett ärende. Själv hemma stirrade jag på
urnan som innehöll kvarlevorna av min älskade pojke. Tårarna kunde inte
längre hållas tillbaka, jag grät över ett förlorat liv, jag grät över en
blytung saknad, jag grät över livet som jag tyckte hade behandlat mig
med största orättvisa. Det var då som jag hörde det... För fjärde gången
pickade det utanför mitt fönster. Jag blev ju inte ett dugg förvånad när
såg skatan som verkade kräva min uppmärksamhet, så fort den hade fått
det så seglade den majestätiskt iväg på sina utbredda vingar.
Tror jag att Marcus kom tillbaka till oss i skepnad av en skata, nä..., det
har jag ändå svårt att tro. Men jag kan ändock inte avfärda dessa händelser
med en axelryckning. Man får tro vad man vill om detta, men åtminstone för mig
kommer skatan alltid att förbli en mycket speciell fågel...