Det är i den här situationen som jag har förstått vad viktigt det är
med vänner, riktiga vänner. Det är aldrig svårt att tacka ja till
att dela en flaska vin eller en god middag i glada vänners lag, men är
det lika lätt att hälsa på samma vänner om de råkat ut för en stor
tragedi...?? Det är klart det är, tänker de flesta... men... är det
verkligen det...?
Jag har haft turen att ha många riktigt fina vänner. De har stått
utanför min dörr för att visa mig att de bryr sig. Deras stöd har varit
en nödvändighet för mig, och är det i viss mån fortfarande. Och de
slutade heller inte att komma trots att veckorna gick. Visserligen avtog
besöksfrekvensen, men de riktigt nära vännerna plingar på än i dag på
min dörr för att fråga mig hur jag mår. Och plingar de inte på dörren så
rings det på telefonen, eller också kommer det trevliga mejl eller
härliga SMS. De gör allt och lite till för att ständigt påminna mig om
att de finns där ifall jag behöver dem.
Det skulle dock visa sig att också helt okända människor var kapabla
till en enorm empati. Brev, inlägg på hemsidan, e-post, telefonsamtal,
gåvor i form av böcker, blommor... ja listan kan göras hur lång som
helst, kom från helt okända människor. Jag slutade aldrig upp att förvåna
mig över denna generositet och medkänsla man ständigt visade mig.
Sen å andra sidan så har man dem som man verkligen trodde skulle finnas
där för en, som man t om tyckte hade en viss skyldighet att höra av sig,
men som fegat ut totalt och verkligen lyst med sin frånvaro. Denna skara
av folk behöver icke göra sig besväret längre. Har man inte hört av sig
på hela den här långa hösten behöver man sannerligen inte göra det nu
heller. Lyckligtvis rörde det sig om ytterst få...
Tillsist vill jag ändå tacka alla mina vänner, både kända och okända för
allt ni gjort för mig. Utan er hade sannerligen denna uppförsbacke varit
betydligt längre och svårare.
En speciell kram till Anki, Ruggugglorna och Anneli samt sist men inte
minst mina kära familjemedlemmar. Ni är bara bäst!
